Falbygdens Fågelklubb har sorg - Tomas Hertzman är död

Foto Niclas Fällström

Det var en kall vårvinterdag vid Hornborgasjön i slutet på sjuttiotalet. Naren drog fram och det enda öppna vatten som fanns var i kanalerna. Det var den dagen jag första gången träffade Tomas Hertzman. Han hade kallat till möte med olika organisationer för att diskutera något med Hornborgasjön.

Jag åkte med Jan Johansson från Falköping och jag minns vi stannade vid ett utrangerat tröskverk på vägen ut mot Ytterberg udde. Vid udden stod högrest strandskog. Mellan de stora träden kunde man ana mäktiga bladvassar. Men några vattenspeglar kunde man inte se. Vi vandrade ut på udden över åkermarkerna och Tomas berättade. När vi kommit längst ut på den högsta punkten visade han oss en siktgata som var upphuggen tvärs genom sjön i östvästlig riktning. Den korsade Uddagårdskanalen och i denna låg det en kniphanne och spelade. Det var det öppna vatten man såg från platsen.

Där och då kunde jag inte ana att det Tomas pratade om, att Hornborgasjön skulle bli återställd faktiskt skulle bli av. Det tedde sig allt för avlägset och stort. Då kunde den då femtonårige Niclas, medlem i Falbygdens Fågelklubb, inte ana att jag under lång tid skulle arbeta tillsammans med Tomas Hertzman. Och att jag dessutom skulle få en vän för livet.

Åren gick och 1986 så började jag jobba som guide vid Hornborga Naturum (det som idag heter Naturum Hornborgasjön). Tomas var platschef vid Hornborgasjön och jobbade med restaureringen. Dagligen kom han ner för att äta middag eller för att visa gäster Hornborgasjön eller bara för att kolla hur det var. Tomas han gillade att skoja, han hade en enorm portion humor. Och det gillade jag också så det var mycket skratt.

När naturum stängde för säsongen fick jag jobb som naturvårdsarbetare. Jag var ”penna-pôjk” alltså assistent till lantmätarna som styckade av sjödelarna av Bjurum och Dagsnäs. Jag hjälpte till att sätta upp stängsel och körde röjsåg och motorsåg. Jag skjutsade folk och jag åkte ärenden. Hela tiden närma Tomas. Jag var nog inte helt enkel att arbeta tillsammans med för jag var väldigt omogen. Men Tomas han hade tålamod med mig. Han gav mig förtroenden och fler och fler uppdrag. Jag fick ta hand om våra besökare ofta. Det var den ena höga chefen efter den andra. Ledande politiker, utländska journalister och kändisar. Tomas gav mig förtroenden och att berätta om Hornborgasjön och restaureringen på västgötska. Tomas var väldigt fascinerad av min breda dialekt jag hade på den tiden.

Det finns så många historier om detta så det räcker till både en och två böcker men jag kommer till exempel ihåg när han satte mig på att ta hand om Lill Lindfors. Hon tyckte det var väldigt roligt att få se Hornborgasjön. När guidningen var slut fick jag en varm kram av den goda människan Lill. Det var ju massor av besökare i naturum så det blev ju jubel.

Jag glömmer heller aldrig den vietnamesiske ministern som Tomas hälsade välkommen och jag guidade. Han kunde inte ett ord engelska så han fick tolkning. Men vi trivdes ihop och fram emot slutet på min guidning så drog han upp skjortan och visade sin lekamen. Det var oerhört många ärr som orsakats av amerikanska kulor. Han hade varit mer eller mindre perforerad men överlevt och sedan blivit minister.

Alla dessa uppdrag givna utav Tomas som lät den unge västgöten hållas.

Det var ofta som jag kom med en idé och Tomas uppmuntrade mig. Gör det! Och så skapade han resurserna och gav mig tiden.

Tomas var som jag tidoptimist och jag glömmer aldrig den gången han var sen till ett möte ute vid Hornborgasjön och var på väg från Falköpingshållet. Han hade en röd Saab 900 och brandkåren var på väg ut mot Broddetorp i full fart så han hängde helt enkelt på och kom i tid till mötet. Den röda Saaben verkade vara med i utryckningen.

Jag glömmer heller aldrig den dagen dagen då advokater och konsulter strömmat genom platskontoret hela dagen. De flesta var från Stockholm. Och på seneftermiddagen när vi var trötta kom det en liten markägare och var väldigt bekymrad över en mindre grushög han inte hade fått. Jag glömmer aldrig hur Tomas med lika stor iver som han tog hand om de fina människorna från huvudstaden tog sig an den lille markägare-farbrorn och såg till så han fick sin grushög. Alla blev lika behandlade.

Falbygdens fågelklubb har med sitt läge alltid haft ett stort engagemang och i och intresse för Hornborgasjön. Det är naturligt att fågel och naturintresserade människor söker sig till den stora våtmarken.

Det har varit en berg och dalbana runt Hornborgasjön och för knappt 100 år sedan verkade sjöns plats som en av Sveriges förnämsta fågelvåtmarker vara över då den femte sänkningen ägde rum och tanken var att odla upp hela våtmarken. Men naturvårdspionjärer som Rudolf Söderberg och Per-Olof Svanberg pekade på andra möjligheter och i slutet på sextiotalet beslutade man att restaurera Hornborgasjön som var svårt skadad.

Detta var en god idé, men hur skulle man göra? Det fanns många olika idéer om hur man skulle gå tillväga och där och då dök den unge biologen från Jönköping upp. Det var här Tomas kom in, han arbetade på länsstyrelsen och han var engagerad, orädd och tog initiativ. Med tiden kom han att bli platschef vid Hornborgasjön med Statens Naturvårdsverk som uppdragsgivare.

Tomas sökte kunskapen om våtmarksrestaurering bland annat i Danmark. Där fanns flytande maskiner som man kunde bearbeta framför allt vass med. Han sökte kunskaper i USA där man var duktig på våtmarkskötsel. Han samarbetade med den svenske expertis som som fanns. På Naturvårdsverket så var Torsten Larsson hans samarbetspartner i arbetet med Hornborgasjön.

Naturligtvis var Hornborgasjöfrågan kontroversiell och det på många olika sätt. Många markägare blev påverkade och frågan var hur det skulle lösa sig för dem? Frågan var också hur man skulle bära sig åt? Vilken vattennivå skulle man välja? Skulle man bygga vallar? Hur skulle man bäst göra för att återskapa fågelsjön?

Alla dessa frågor tog Tomas sig an med glatt humör och oräddhet. Han var inte rädd att kommunicera och han var inte rädd för auktoriteter. Detta medförde naturligtvis att han emellanåt blev omdiskuterad och till och med ifrågasatt. Han tog beslut och han genomförde dem. Han skapade samarbeten. Han visade Hornborgasjön och projektet för media från hela världen.

Samtidigt så var han mån om det lokala. Falbygdens fågelklubb och dess  medlemmar låg honom varmt om hjärtat. Han ville förankra projektet hos de lokala naturvännerna och han ville att de skulle bli nöjda. Han skapade utrymme för fågelklubbens systerorganisation, Hornborgasjöns Fältstation och såg till att ge dem resurser och tillträde.

Det som är så uppenbart bakom alla fina resultat med fågelvåtmarken Hornborgasjön så var Tomas Hertzmans engagemang avgörande. Engagemanget i Hornborgasjön fortsatte långt efter att han släppte formella ansvaret. Och han var mån om de olika människorna, inte minst medlemmarna i klubben, och följde flera av dem.

Tomas var en glad och skämtsam person. Han hade alltid en räv bakom örat. Samtidigt så hade han ett patos för rättvisa och hållbarhet. Och naturligtvis ett stort naturintresse. Han höll alltid stövlarna leriga som den fältbiolog han var.

Utan Tomas är det tveksamt om Hornborgasjön blivit restaurerad. Hertzman var en sån människa som gjorde enorm skillnad. Och Falbygdens fågelklubb har sorg. En av våra vänner har gått ur tiden och detta för tidigt.

För Falbygdens Fågelklubb
Niclas Fällström