NOTISER SEPTEMBER 2007

Bra havsfågelresa – igen!


Tärnmås
Foto: Göran Nilsson

Den 22 september var det åter dags för våra klubbars traditionella havsfågelresa till Kråkudden på Hönö i Göteborgs skärgård. Som vanligt blev det ett riktigt bra resultat trots att det kunde ha blåst några sekundmeter ytterligare. Dagens enda lira, en mindre, hade just passerat när vi kom men en ung fjällabb visade upp sig i lyxigt ljus och på nära håll precis när vi hade fått utrustningen på plats. Sedan kom havssulorna, det blev fler än hundra, och stormfåglarna i en strid ström. Sträcket av tordmular och sillgrisslor var minst sagt imponerande och det gavs riktigt goda möjligheter till att öva på hur man skiljer dem åt, inte helt lätt på lite håll och med ungfåglar och vinterdräkter inblandade. Då och då kom en tretåig mås förbi och eftersom även unga dvärgmåsar passerade fanns en unik möjlighet att lära sig skilja dessa från unga tretåingar som är påfallande lika varandra undantagandes storlek. Två storlabbar blev det under dagen och dessutom en brednäbbad simsnäppa som i lugn takt drog söder ut. Bland klipporna som vanligt en del skärpiplärkor och en del vadare, några kustsnäppor och en roskarl rönte berättigad uppmärksamhet. Det gjorde också den flock om trettiofyra nötskrikor som gjorde flera tappra försök att sträcka ut. Sannerligen en syn över Bohusläns kala skär och klippor. Ett par tärnmåsar sågs, men inte av vårt gäng. Detta gick att reparera eftersom en tärnmås hade blåst in mot Trollhättan och Hullsjön under den förra blåsten så vi tog vägen om på hemvägen. Och så fint det blev och på så nära håll. Kanske stubbåker känns lite fel för denna supermarina fågel men sådant händer i fågelvärlden, det finns faktiskt inte mer än en handfull inlandsfynd genom tiderna En fin avslutning på en fin dag.
Åke Abrahamsson och Per Olof Bengtsson ledde och Åke skrev

Örnen och gåsen

De bästa upplevelserna kommer självmant har någon sagt och det stämmer. Överraskande och plötsligt för att lätt som en sommarvind vara över.
Denna måndag i september hade jag besökt återvinningscentralen vid sopstationen för att efter uträttat ärende anträda färden in mot staden. När jag är i jämnhöjd med reningsverket ser jag två fåglar komma rakt emot mej i en egendomlig formation. De flög helt nära varandra och på låg höjd, säkert inte mer än tjugo meter över vägen. Det gick fort, de var strax alldeles rakt över mej. Den ena var en kanadagås den andre var en havsörn och de flög jämsides. Om inte idén var så absurd skulle jag mycket väl komma tänka mej att det handlade om ett hederligt streetrace. Kursen var exakt vägens och farten god men när de kom fram till kurvan svängde de förstås inte utan flög ut över sjön. Hade de svängt med vägen hade jag nog sökt hjälp. Örnen drog vidare och gåsen la sej på sjön. Man måste dock undra över vad de höll på med. Jagade den unga havsörnen kanadagåsen, vilket i så fall var en hopplös uppgift, eller var det hela på kul? Avståndet mellan dem var säkert inte mer än tre meter. Att örnen förmådde hålla jämna steg med den snabba gåsen är ett under i sig.
Sedan åkte jag ut till Vattenpussen och fann där en randig kaja. Jo, den såg ut som om den var kamouflagemålad i grått och svart så när den flög var ovansidan randig med svart rygg och grå vingar med ett svart band snett över. En rasande grann fågel måste man tycka, om alla kajor såg ut så kanske den något härskna inställningen bland allmänheten vore betydligt positivare.

/Åke
2007-09-17

Den andra helgen i september var det dags för klubbarnas traditionella Skåneresan. Med förra årets fantastiska rovfågelupplevelser på Ljungen i färskt minne hoppades vi förstås på en upprepning men av detta blev det inget. Väta i form av ett milt duggregn och hård blåst för resten under båda dagarna omintetgjorde alla sådana tankar. Med hårda nordliga och nordvästliga vindar kan det pressas ner en del havsfåglar i Öresund och i vårt fall handlade det om en hel del kustlabbar men även någon fjällabb. Det flesta minns nog den adulta kustlabben i ljus fas som visade upp sig flera gånger alldeles utanför nabben. Fler saker att glädjas åt var den stora flock med kentska tärnor som rastade utanför nabben. Vi såg även de flesta vadarna även om det inte var några mängder av någon art. Lördagen efter Nabben tillbringade vi till stor del inne vid sjöarna för att leta efter rovfåglar. När vätan i luften väl släppte kom en hel del glador och vråkar upp över dungarna och så även lärkfalkar och en pilgrimsfalk. Som längst bort nådde vi till Näsbyholm där två havsörnar hade en härlig uppvisning över Näsbyholmssjön. Ett par blå kärrhökar blev ett välkommet tillägg till artlistan. Hemvägen gick över Rockarp och Häckeberga – platser som ingen besöker numera av någon anledning. Här såg vi ytterligare en blå kärrhök och en stenfalk som gladde många. På söndagen bröt vi upp ganska tidigt på Nabben för att satsa på havsfåglar lite längre norrut, vinden över golfbanan och på Ljungen var alltför besvärande. Vi for till en plats som heter Kattviks hamn och som ligger en bit ut på Bjärehalvön utanför Båstad. Tyvärr hade vinden hunnit med att mojna men det fanns ändå en del att titta på. Sillgrisslor och tordmular på närhåll är inte fy skam. Inte heller de ganska många unga dvärgmåsar som drog förbi i sakta mak. Den som ville lära sig hur en ung silvertärna ser ut hade goda möjligheter att göra det, även detta på närhåll. En fjällabb fick vi ihop även här samt ett part obestämda labbar innan det var dags att åka hem.

Resultatet blev etthundratolv arter vilket är bra fast betydligt färre än året innan – trodde vi. Anita Person som har full kontroll kunde berätta att förra årets resultat var etthundrasexton att jämföra med etthundratjugo året innan det. Det skiljer sig inte så mycket åt mellan åren som man skulle kunna tro. Några arter bommar man medan andra tillkommer mest beroende på vad man gör och vart man åker. 

Exkursionen samlade tjugoen deltagare vilket är rekord. Fåglarna är förstås viktigast men trivselfaktorn är också av stor betydelse. Den kan inte bli högre än under vår Falsterboresa den sistlidna helgen.

Åke Abrahamsson och Kent Ove Hvass ledde övningarna.
2007-09-12

Läs om tornfalkåret 2007 här >>

Blåhakar och rödstrupar

De första dagarna i september är det den bästa tiden för att leta efter blåhake och rödstrupig piplärka. Den förstnämnde hittar man i diken med mycket vegetation och uppväxande sly, i sjökanter med vass, kort sagt på ställen där de kan hålla sig dolda under uppehållet. Blåhakar flyttar mot sydost så det är bara de sydnorska som kan passera så här långt söderut. Man hör sällan något ljud från dem under rasten men någon gång ett hårt smackande som påminner sällsynt väl om en flaggstångslina som slår mot stången, Man kan lägga märke till en starkt rödbrun övergump når de flyger undan. De flesta nu är ungfåglar som inte är särskilt blå.
Den rödstrupiga piplärkan hittar man på de öppna fälten där det finns ängspiplärkor. De är inte rödstrupiga så här års så det är lätet som avgör. Ängspiplärkorna låter ett upprepat svip eller sipp i uppfloget. Det rödstrupiga har i stället ett utdraget och högt spiii. De skiljer sig sittande bland annat på ryggteckningen. Kolla i fågelboken och sedan är det bara ut och leta.

/Åke
2007-09-03